Rädslan för ensamhet och övergivenhet i CPTSD/BPD

Victims of abandonment trauma can also have emotional flashbacks that flood us with feelings ranging from mild anxiety to intense panic in response to triggers that we may or may not be conscious of.  Once our abandonment fear is triggered, it can lead to what Daniel Goleman calls emotional hijacking.  During an emotional hijacking, the emotional brain has taken over, leaving its victims feeling a complete loss of control over their own lives, at least momentarily. ‘

 

Det här med att ta sig igenom emotionella flashbacks är ett enormt arbete. dag 3 av upplevd övergivenhet så börjar jag återfå normal funktion. Med normal funktion menar jag att ångestnivåerna och känslan av att allt är hotfullt. annorlunda börjar lägga sig. Men jag är helt helt slut efter de här dagarna.
Jag är inte övergiven, det är bara att mitt inre tolkar det som så om min flickvän åker iväg till exempel och är borta ett par dagar. Jag hamnar då på en plats i mig själv som är som platser i min barndom, där jag blev övergiven, försummad och utsatt på många andra vis. Det som händer är att jag då upplever mig själv som helt tom, som att min jagkänsla är bortom räckhåll, för en stund. Då är jag beroende av andra för att kunna trösta mig själv, se efter mig själv. Detta är andra sommaren som jag får hantera dessa upplevelser, det går mycket bättre den här gången än förra sommaren.

Det jag gjorde annorlunda nu var att tala om för mig själv att ”du upplever en emotionell flashback, du reagerar utifrån tidigare trauma”. Den initiala reaktionen höll i sig länge, över ett dygn. Men med tiden och fortsatt arbete med att förklara för mig själv vad jag upplever så börjar det ge sig.
Jag hade massa planer för att träffa människor den här veckan, men jag känner att det inte är något som jag skall hålla på med, speciellt inte efter dagar av lättare dissociation och ångest påslag.

Det finns så mycket jag är rädd för i min ensamhet, irrationell rädsla men ändå blir den sann om den inte ifrågasätts. Tiden är alltid en faktor, erfarenhet måste visa att inget farligt händer, att jag är trygg och säker fast jag är ensam. När jag själv förstått det kan jag åter igen bli mer självgående och känna mig kompetent igen. Innan jag förstått det så faller jag alltid in i frysreaktionen, blir bara tom, passiv och isolerar mig själv.

I övrigt så har det varit påfrestande tider för mig på många andra vis, men det är inget jag vill gå in på här.

Och kanske, är det så att det inte handlar om att återfalla i BPD relaterad oskickligt utan ”bara” om emotionella flashbacks. Oavsett så är det ytterst smärtsamt, hur mycket jag än gör det nödvändiga arbetet. Såren från barndomen läker långsamt, men de gör ont.

Jag är tacksam för insikt, för att jag inte ger upp, för att jag bryter gamla mönster och inte använder mig av dåliga coping mekanismer.

 

 

CPTSD, no contact och GAD

Fortfarande finner jag det besvärligt att släppa ångesten, släppa oro. Det är som om kroppen är inställd på att jag skall hålla andan och plötsligt komma på något hemskt att vara rädd för. Men varje gång jag fryser till sådär, så får jag säga till mig själv att det finns inget, ingen fara. Det hjälper lite grann men inte så mycket jag hade önskat.

För när saker som jag oroat mig för länge har ordnat sig, då uppstår ett tomrum, hjärnan är programmerad på att söka och finna fara, finner den inget så projiceras den här rädslan på vad som helst. Jag har lidit av hälsoångest sen jag var barn, jag antar att det är ett resultat av att uppleva konstant fara på olika vis. Från min far och hans vänner. Aldrig kände jag mig så utsatt som när jag i min säng om kvällarna. I de mörka stunderna föddes min ångest och min hälsoångest.

Så när allt skall vara stilla, lugnt, så fortsätter bara oron ändå, maler dag ut och dag in utan att finna något att fästa sig vid. Då fäster det sig vid allt, allting blir farligt, allting. Hela tiden väntar en stor katastrof, när som helst kommer den slå till. Världen krymper, väggarna målas med bilder jag själv målar upp i mitt inre. När en spenderar dagarna med att vara rädd för allt så blir allting sant. En stänger av, en krymper, fryser till is, rör sig inte, förutom när panikattackerna tvingar en till handling, egentligen till distraktion.

Jag har slagits i det kriget i mitt inre hela mitt liv. Jag borde förstått tidigare att jag skulle jobbat på att omprogrammera det mönstret, men jag förstår också att utan insikten, om orsak verkan så går det inte att laga det som en är blind för.

Jag ger aldrig upp, oavsett hur många triggers, hur många skadade bitar jag en upptäcker. För det är många. Vissa måste jag bygga själv för de fanns aldrig där från början, berövad av vuxenvärlden.

Jag har också fått reda på att en av mina släktingar matat mig minnen och historia som inte stämmer överens med verkligheten från min barndom. Detta i ett försök att skydda sig själv. Vägen är lång, genom läkning.
Den största gåva jag givit mig själv är ”no contact”. Att bryta helt med mina syskon, utöver en som jag har kontakt med. En gång i tiden så sökte jag mig åter igen till dem efter ett långt uppehåll, jag trodde då att vi skulle kunna finnas där för varandra, förlåta, vara någon form av familj och ta oss vidare. Jag ångrar det beslutet idag.
Jag är inte det svarta fåret, jag är den som kom undan.

Alkohol blev offerbordet där de placerade barndomen

Skammen är svår, den är så fysisk. När jag skriver om det vi aldrig skulle prata om, när jag skriver om det jag aldrig fick känna. Att i mitt hem var alkoholen det offerbord de lade sina barns barndom. Det blev inte bättre av att en blev retad för att pappa drack.

Den är svår, den där giftiga skammen, för att den väcker det inre barnets ögonblick av förstörelse, när hon krossas mot marken som en vas. Om och om igen, tills hon inte längre känner någonting, oavsett vad som händer kring henne. Det kunde inte förstöra henne längre, hon var redan bruten.

Den skammen, den är svår, varje blogginlägg som rör barndomen ger mig kramp i magen när jag trycker på publicera, för jag går emot det som jag lärt mig att jag inte får. Nämligen att äga min egen historia, att säga att det här var fan inte okej. Att säga det här var fel, det finns inga förmildrande omständigheter, det är fel.

Den skammen, måste mötas med massiva affirmationer, jag måste prata med henne, barnet i mig, måste säga att det var inte okej, du gjorde inget fel, de var för jävliga, de var onda, du har inte förtjänat det här. Och hade jag vart där så hade jag räddat dig.
Samtidigt som jag hela tiden måste vara tålmodig, validera mitt inre barns upplevelse av att jag försakat henne, övergivit henne, skurit henne, skadat henne. Men att jag finns här nu, jag skall göra allt rätt nu.

Den skammen är svår, förr har den förintat mig, den skammen har vänt allting inåt. Jag har internaliserat den, för vuxenvärlden förnekade att den skulle få finnas överhuvudtaget, att den inte var min att bära.

Det är svårt att våga, att prata om det som en aldrig skulle säga till någon, flodhästen i vardagsrummet som inte fanns. Nätter i skräck, dagar i skräck, skam, ångest, allt skulle hållas inne, hanteras genom att begravas.

Den skammen födde ärren på mina armar, men jag tänker släppa den fri. Den är inte mitt bära, den är inte min att känna.

Det svarta rummet & Den eviga sommaren

När jag mår bra, när jag är centrerad är allting såklart för mig. Könsdysfori kan bekämpas då. När jag känner mig liten, när jag triggas tillbaka till hjälplöshet förvandlas det till självförakt och ändlös skam. CPTSD färgar dysforin till något annat, till bränsle för depression, skräck och osäkerhet.
Jag ser det så klart nu, jag önskar jag förstått det innan. För det har funnits tillfällen då jag tvivlat, varit osäker på mig själv. Jag har inte kopplat att det inte handlar om att jag inte är kvinna, utan emotionella flashbacks som kidnappar hjärnan, främst reptilhjärnan, skapar kaos och obalans mellan sympaticus och para-sympaticus. Hjärnan skjuter vilt åt alla håll, projicerar, kräver något att frukta och tvivla på. Då är det givet att min process genom livet blir det nya den hänger upp sig på. För det är så det blir, när en lär sig bemästra orosområden, så finner alltid katastroftankar nya favoritämnen att hänga upp sig på.

Om jag ser på tiden ur det här perspektivet så kan jag förstå, när jag inte skall lyssna på mina tankar och istället få mig själv tillbaka till stabilitet och kärnan av mig själv. Detta har ju naturligtvis varit omöjligt när jag inte identifierat det som händer mig som emotionella flashbacks, omöjligt när jag inte kunnat kedja förloppen som triggat dem, då jag inte förstått att det är det som det handlar om. Och inte huruvida min identitet är sann för mig. För det är den. Det är bara det att det blir lite mer komplicerat när en kastas tillbaka i trauma om och om igen, en hamnar i ett tillstånd där en var otrygg och rädd. Där växer inget, där blommar inget, där finns inte jag i en sommarklänning, nyplockade blommor i en korg, på en grusväg cyklande till någon röd stuga där jag och min flickvän uppehåller oss någon sommar. Där finns inget hav som slår mot klipporna i ett fyrverkeri av skum och liv, inga fiskmåsar, ingen sommarsol som ger mig märken efter behå band.

Där finns bara svart tjära som rinner ner för väggarna, där finns bara ett skrämt barn i mitten av ett rum, med svartmålade fönster, hon täcks i tjära och förväntas ha en bild av sig själv. Där regnar det inte ens, där är det bara en hetta som plågar henne, när hon täcks av tjära, vingarna för tunga för att lyfta, de liknar mer urvridna handdukar som fastnat. Där finns ingen gråt, bara emotionell avstängdhet och försök att hantera barndomen som är satt på repeat innanför hennes ögonlock.

Jag vet, att den eviga sommaren finns, jag har upplevt den, i tanken, i sinnet, eufori och glädje. Jag når bara inte dit när jag triggas om och om igen.
Men jag tänker att med denna nya insikt så kan jag skilja dem åt, veta vilket jag behöver jobba med och vilket som är sant. När jag gör detta, så lossnar känslorna, jag känner gråten när jag lär mig att inte gå på autopilot in i flashbacks. Inte längre stänger av och vandrar in i hjälplöshet, ångest och panikattacker. Som att far är här nu, som att då är nu. Barnet är alltid med mig, hon är med mig. Jag hjälper henne nu, blir en allierad, älskar henne, krigar för henne. Det är en långsam process, men framsteg görs hela tiden.

Emotionell invalidering och de ändlösa ursäkterna

Definition:
Invalidation – The creation or promotion of an environment which encourages an individual to believe that their thoughts, beliefs, values or physical presence are inferior, flawed, problematic or worthless.

Jag kom att tänka på detta efter jag postat mitt förra inlägg och kände att jag ville få ner det här med. Hemma såväl som i skolan utsattes jag för detta. Även i vuxen ålder har detta fortsatt i vissa situationer med familjemedlemmar, speciellt i samtal kring barndomen. Jag förstår dynamiken som gör att ursäkterna haglar. Det hjälper inte mig, det hjälper inte andra drabbade, att deras upplevelser ignoreras med ursäkter för de som utsatt dem. Speciellt inte om det inte finns någon validering överhuvudtaget för den drabbade.

Jag har hört följande i vuxenålder från familjemedlemmar:
”Du klarade dig lindrigast undan, så du skall vara tacksam”,det uttrycket har jag hört ett flertal gånger under hela mitt liv från en familjemedlem. Samma familjemedlem var inte sen med att trycka ner mig som barn, slå mig, mobba mig och tycka att jag var för känslig.
”Du var besvärlig som barn, redan när du var 5 år så…….”  Fick ett brev från en familjemedlem som tyckte att min självdestruktivitet när jag var yngre var överdriven, jag var för mycket. Redan som litet barn var jag tydligen för mycket = Skulden skiftar från ”förövare” till offer. Barn är barn och maktlösa för helvete.
”Men de gjorde sitt bästa”
”De kunde inte hjälpa det för att (klistra in ursäktande bakomliggande faktorer till att andra människor, dina föräldrar skadat dig emotionellt)”
”De mådde själva dåligt” = Ditt lidande, dina känslor och dina uppfattningar bär ingen grund, är felaktiga och skall inte valideras.
”Jag gjorde mitt bästa, jag är inte ens din förälder”, sagt av förälder efter den enda gång jag konfronterade honom med min barndom.
”Men han mådde inte heller bra, han visste inte bättre”

I mötet med familjemedlemmar är det icke validering jag upplever. Bara att ha den här bloggen och skriva vad jag själv behöver skriva känns jobbigt. Väntar på att bli attackerad av dem på ett sätt eller annat. Den rädslan kan inte hindra mig, jag behöver skriva det, jag behöver våga.
Icke validering av upplevelser är inte något som jag möter alltid. Så länge samtalet inte glider ner, under ytan, under vardagliga saker, världsliga ting så är det lugnt.

Verklighetsförankring fanns inte, rekonstruktion utav hur det var när jag var liten har hindrat mig från att se. Det har alltid handlat om att borsta av sig, ta allting, inte vara så jävla svag, vek, gnällig, klängig, behövande, uppmärksamhetssökande osv osv. En skulle begrava alla känslor och upplevelser, lita på vuxenvärldens filtrering av ens upplevelser.

De säger att det är givet, att en får BPD (Emotionell Instabil Personlighetsstörning) i en sådan miljö. Med alla de faktorer som fanns där. BPD är en missvisande diagnos, då det handlar om oförmåga att reglera känslor, anknytningsproblematik och alla ”svar” som människor finner i BPD hittas i CPTSD (Komplex traumatisering eller Komplex PTSD).

Varför fortsätter då till exempel barn till föräldrar som ej validerar deras känslor att göra samma sak? Barn imiterar vuxna människors beteende och lär sig, utan att filtrera. Finns där ingen vilja till att arbeta med sig själv, eller insikt om att något går att göras, så fortsätter individen att bete sig på detta sätt. Om en inte kan se just hur traumatiserande ens barndom var, inte ”får” tycka det och har fått sin egen verklighetsuppfattning underminerad, då är det lättare, mindre smärtsamt att leva ett helt liv på flykt, i en liten låda, som håller dem borta ifrån det upplevda traumat.

Det här inlägget blev kanske lite rörigt, men det här är så oerhört viktiga saker att förstå, för utan den kunskapen är det så ändlöst svårt att tro, att något annat perspektiv är möjligt, något annat än det perspektiv som gaslighting skapat.

Slutligen, en bra lista från den fantastiska sidan Out of the Fog

What NOT to Do

• Don’t accept the premise of an invalidating statement or comment.
• Don’t take the bait and be drawn into a fight or a circular conversation about an invalidating comment. Stay focused on the issues that really matter.
• Don’t argue or debate or repeatedly go over the issues with someone who is invalidating you. You may end up arguing for a very long time and get nowhere, and, the harder you try the more opportunities they have to further invalidate you. State the truth once. Then save discussion for a time when they are ready to listen with respect.
• Don’t stay in the same room with a person who speaks to you with anything less than the respect you are worth. Don’t wait for them to understand your point of view. Take a break. Remove yourself politely and tell them you’ll be back at a later time when you feel safe.

What TO Do

• If you find yourself feeling shame over the statements another person is making about you then it is possible that the problem is them – not with you. Healthy people don’t go around shaming others.
• Confront invalidation once, calmly with truth and without emotion.
• End the conversation as soon as an invalidating statement is given.
• Allow the other person their feelings and thoughts – without taking responsibility for making them see the truth.
• Focus on seeing yourself in a validating way. Remind yourself of your qualities and strengths. Strive for excellence – not perfection.
• Surround yourself with healthy people who will tell you with kindness what they see of your strengths and weaknesses. Find a few supportive friends who will lift you up when you are down and of whom you can safely ask – “Am I really that bad?”
• Write down the qualities you like about yourself – remind yourself that you have gifts and talents – that you are unique in this world and there will never be another you.

Kampen för självständighet

Vissa morgnar vaknar jag, uppgiven frustrerad. Kanske gör jag det efter att hanterat emotionella flashbacks och återfår stabilitet igen. För en stund är jag inte så ödmjuk, mot mig själv eller andra. Avundas andra människors förutsättningar, är trött på att vara sjukskriven, undrar var allt tog vägen som en en gång hade. Jag vet, att läka trauma är en lång, svårt utdragen process. Ibland kan jag känna att min terapeut tar för lätt på saker. Att jag på egen hand skall ta mig igenom mycket.jag förstår vad jag behöver, men jag kan inte tillgodose mig själv och mina behov på egen hand. Jag behöver en plan, i min vardag till exempel. Men jag är så osäker på hur en vardag skall se ut med rutiner, det har aldrig varit min starka sida. Dissociation och triggas tillbaka i tiden, likgiltighet, depression och panikattacker. Hanteringen av dessa saker har gjort att det är svårt att skapa rutiner.

Det har varit svårare förr, skillnaden idag är att jag är mer självständig, behöver inte andras stöd lika mycket. Kan mycket själv idag, förr kunde jag bara vara rädd, ett skrämt barn som inte kunde hantera de ansvar och krav som ställs på en vuxen människa. Så mycket som skall fungera och hanteras. Samtidigt som en skall hitta balansen mellan det en tror sig klara av och det som retraumatiserar en. Jag klarar av det mesta med stöd och kontakt med mitt kontaktnät, problemet är att jag ofta också isolerar mig själv när jag hamnar i emotionella flashbacks, drabbas också då av det som brukar kallas för ”toxic shame”. Flashbacks, ångest, rädsla, isolering, skam, ingen självkänsla, avsaknad av insikter har hållit en fångad i ett öppet fängelse. För att  leva, det har det inte handlat om,  att vara fri, det har det inte handlat om.

Jag förstod igår att var gång jag upplever oro, rädsla och katastroftankar så är det en varningssignal på samma sätt som känslan av att vara liten och hjälplös är varningssignaler på att en håller på att triggas till flashbacks. Den insikten kommer med kunskap. Jag förstår att jag triggas långt mer än jag förstår. Det handlar inte bara om hjälplöshet, dagar av återhämtning som uppstår i samband med ensamhet. Det handlar också om långt fler mindre subtila emotionella flashbacks, inte bara de stora. När den förståelsen landar så förstår en att en ofta triggas, att ens stabila perioder har varit de perioder då en inte triggas.

Arbetet är tufft, förändringarna, förbättringarna gradvisa och utdragna. Stundtals blir en nedslagen av hur jobbigt det är. Men jag läste utdrag ur Pete Walkers Surviving to Thriving . Där står det skrivet att läkning  är en lång process, två steg fram, ett steg bakåt. Ändlöst sökande efter triggers, sedan avgöra om de går att besegra eller måste undvikas. Jag tror att läkandet hindras av idén att vi skall besegra de miljöer, platser, situationer, saker som triggar en.

Det har varit jobbiga dagar, men jag är förhoppningsfull inför kommande vecka. En kan själv skapa sig stabilitet, trygghet och vardag. En tillvaro fri ifrån oskickliga sätt att hantera. Det är mitt primära mål, att fortsätta att hantera livet, trauma på ett sätt som gynnar mig, som för mig framåt, som är snällt mot mig själv. I dessa tider som värt jobbiga så har jag också tagit paus från Rosenmetoden fram tills dess att min terapeut återkommer från sin semester. Jag behöver ha min terapi parallellt med rosenbehandlingen för att det skall fungera för mig.

Emotional Flashback Management och retraumatiserande exponeringsträning

Det finns saker som jag försökt lära mig att hantera, som triggers till emotionella flashbacks. som de är något som skall besegras, inte undvikas. På egen hand och med en enorm envishet. Det enda det resulterat i är retraumatisering.
Jag har inte skrivit på ett bra tag, har inte mått bra och varit mitt uppe i emotionella svängningar.

Den största triggern jag vet är ensamhet, att vara ensam hemma och veta att det inte är någon som kommer hem då jag bor själv. Under hela mitt liv har jag försökt att klara av det, det har blivit bättre men fortfarande så utlöser det känslomässiga flashbacks som med tiden faktiskt har fått minnen knutna till sig. Det är inte en lätt sak att medge eller acceptera, men jag är färdig med att retraumatisera mig själv, jag accepterar att jag inte kan vara själv om jag inte vet när den ensamheten bryts.

De gånger jag isolerat mig själv eller varit ensam utan att veta när den ensamheten bryts, så stänger jag av, på alla vis. Frysreaktionen tar över. Vad gör en då, när en inte kan vara själv? För länge eller utan att veta när den ensamheten tar slut. En upprättar en plan. Varannan vecka bor jag inte hemma, på det sättet undviker jag ensamheten och retraumatisering.

Många människor utan PTSD/CPTSD tycker oftast att en skall överkomma, en skall exponeringsträning. Det fungerar inte när en har Komplex PTSD. Den exponeringsträningen har tidigare i livet resulterat i självdestruktivitet och isolering. Idag leder det till lidande, flashbacks och lång återhämtning. Då jag reagerar nu på det sätt jag reagerade som barn. Det är inte genom exponeringsträning som en rör sig framåt och läker. Det är andra saker som en måste stärka upp och jobba med. Inte att fortsätta att utsätta sig för traumat om och om igen. Med tiden kan flashbacks bli mindre intensiva och en kan lära sig att hantera dem. Pete Walker som skrivit boken CPTSD – From surviving to thriving menar att en bör undvika situationer, människor och platser som triggar en till flashbacks och inte exponera sig för dem. Mer om emotionella flashbacks och hur en kan hantera dem finns här. Jag rekommenderar drabbade såväl som deras anhöriga att läsa.

Flashback Management – CPTSD

Som en del vet så genomgår jag andra processer och skulle ha påbörjat HRT. Jag har fattat beslutet att avvakta för att kunna behandla min CPTSD mer innan jag fortsätter. I samråd med min terapeut har vi kommit fram till att det är det klokaste jag kan göra.

Den lilla flickan

Jag har sen jag applicerat metoden i The Work kommit närmre det inre barnet, som jag anser är nyckeln till att läka det brutna, det som saknas. Hon skriker och är arg där inne, vill inte släppa in mig. Samtidigt som hon vill att jag skall rädda henne, hålla henne och visa henne att jag inte sviker henne.

Jag börjar förstå att allt jag upplevt att jag haft svårt med, att det egentligen är hon, barnet i mig som behöver stöttning för att byggas upp igen. Ibland, kanske inte så ofta  nu som förr kan hennes känslan av att bli åsidosatt återkomma. Hon reagerar då och tycker att andra får uppmärksamhet som hon inte får. Hon exkluderar snabbt sig själv, tycker synd om sig själv men samtidigt skall ingen se. Jag vet detta, då det oftast är en känsla som kommer när jag är kring andras barn. Det jag frågar mig då är ”Hur gammal är jag just nu”, hon svarar alltid. Men mer tillmötesgående än så är hon inte. När detta händer, så agerar jag inte utifrån det, visst förr har mitt mående påverkats av att hon fått göra det till en sanning. När det händer idag så blir jag glad, för då får jag tag på henne och kan ”prata” med henne och säga till henne att det inte är så. Och att hon har mig i alla fall.  Jag fann detta på en sida, en lång artikel om tekniker för  att läka det inre barnet. Denna förklaring är oerhört bra

”The inner child we need to heal is actually our ”inner children” who have been running our lives because we have been unconsciously reacting to life out of the emotional wounds and attitudes, the old tapes, of our childhoods.”

”Anytime we have a strong emotional reaction to something or someone – when a button is pushed and there is a lot of energy attached, a lot of intensity – that means there is old stuff involved.

It is the inner child who feels panic or terror or rage or hopelessness, not the adult.”

”The one who betrayed us and abandoned and abused us the most was ourselves. That is how the emotional defense system that is Codependence works.

The battle cry of Codependence is ”I’ll show you – I’ll get me.””

Hon litar inte på mig ännu, flickan inne i mig. Jag förstår henne, förstår att hon inte gör det. Jag har varit så jävla elak mot mig själv, tänkt dumma tankar, kallat mig själv för saker, jag har självskadat, jag har tvingat henne att svälta, jag har straffat mig själv och den här lilla flickan som redan fick ta så mycket skit och har vart med om så hemska saker. Hon litar inte på någon, men jag har tålamod. Jag pratar med henne varje dag. Frågar hur hon mår, lyssnar efter vad hon vill och vad hon behöver. När jag gör det så spelar det ingen roll vad den här världen tycker att jag borde, eller hon borde klara av. När jag frågar hur hon mår, så kommer tårar i mina ögon. Sen vänder hon snabbt och sätter armarna i kors med ilsken blick och ansiktet riktad ner i golvet. Men jag har tålamod, hon kommer närmare, vågar mera, även om det är pytte små steg. Hon litar inte på mig, hon litar inte på någon. Men jag försöker att visa henne, visa henne att hon har fel, att jag finns och att alla inte vill henne ont, att världen inte är farlig överallt hela tiden.

Det är en process, som kräver arbete, men det är ert arbete som måste göras. Jag tänker inte överge henne mer, hon behöver mig. Mest av allt behöver jag henne.

Under den senaste KBT sessionen var hon mycket i fokus, den lilla tjejen. Jag märker att hon mår bra av det. Jag mår bra av det. För jag får kontakt med henne igen, hon ser att jag gör något för att befria oss båda, så vi kan gå hand i hand genom detta liv.

Prövar en metod för att oprogrammera nervsystemet

Idag har varit, en annorlunda dag. Igår påbörjade jag en metod för att förändra tankemönster, där rädsla,oro och dömande tankar inte får fäste. Efter några försök så började jag skratta, för att det var effektivt och gav mig många nya insikter om mig själv. Effekten av det dröjer sig kvar och jag möter varje katastroftanke, rädsla, oro med metoden och det fungerar.

Det som är lite intressant är att min KBT terapeut tipsade mig om boken redan för ett år sedan, jag letade aldrig reda på den då. Hon har många gånger föreslagit böcker med metoder, men jag har alltid struntat i dem, vet inte varför egentligen. Tänker kanske att det berott på utmattningen. Tanken på att öppna en bok gjorde mig då så trött att jag kunde gå och lägga mig. Men nu så är jag mer mottaglig och rustad för att lite försiktigt ge mig på den stora uppgiften att förändra nervsystemet. Är tacksam och ödmjuk inför det hela. De insikter jag fått har bland annat varit ”Jag mobbar mig själv”, den insikten kom efter jag körde följande tanke genom de fyra frågeställningarna: Jag är rädd att andra skall skratta åt mig och göra narr av mig.

En annan kom när jag fyllde i dömande formuläret där en skulle välja en person som en störde sig på på något vis. När jag gjorde det så förstod jag också att det var mycket av det i den personen jag störde mig på som jag var arg på hos mig själv. Också att den personen skulle visa mig mer uppskattning resulterade i att jag förstod att jag borde uppskatta mig själv mer. Detta var bara några exempel och jag har precis bara påbörjat det här arbetet. Återkommer när jag känner att det har blivit ett automatiserat verktyg, vilket jag hoppas uppnå.

Imorgon väntar KBT åter igen, ser alltid fram emot sessionerna, möjligheter att växa och avväpna rädslan.

Boken jag utgår ifrån är Älska livet som det är av Byron Katie.

Information om metoden finns här

Om du ej har möjlighet att låna den eller få tag på den så finns en pocketversion tillgänglig på adlibris för 50 kronor, Älska livet som det är

 

Minnesfragment: De är på dörren, de skriker hotfullt, jag är skräckslagen som alltid. Mamma släcker, stänger allt som går. De är fulla och aggressiva. De sparkar sönder fönstret vid dörren. Jag är liten.

Spiller ut mer, för att tömma ett sjunkande skepp som vägrar gå till botten

Jag har inte orkat skriva på lång tid, men känner äntligen att jag orkar och klarar av det.

Ibland känns det som att jag förlorar stora mängder med tid, som den tid som varit sen jag sist skrev. Tiden flyter förbi, men jag är upptagen i ett krig som inte syns, i ett krig utan frontlinjer, mot fiender som är skickliga på att hålla sig dolda. Jag har varit under en stor press på senaste tiden, jag förstår, att det är som det skall vara just nu. Jag går igenom en tuff traumabehandling, även om det är den mildaste formen och den längsta, vad jag vet. Så är det en brutal process att väcka det som sen länge varit begravt i en, det finns där för mig att hantera när jag är vaken, det finns där i mina drömmar, det finns där när jag vaknar upp mitt i natten mitt i panikångestattacker, det finns där med mig för att jag skall omvandla det, processerna, bearbeta och hantera det. Ibland känns det lätt och självklart, ibland helt omöjligt. Ibland, beklagligt nog väcker det emotionella flashbacks som skickar det traumatiska till min tid, nu. Från de episoderna kan det ta några dagar innan en får stabilitet igen.

Ensamhet, är min Akilleshäl, jag kan uppleva mig okrossbar i många andra områden, i situationer som förr varit jobbiga (inte alltid men oftare nu än förr). Ensamheten, väcker det traumatiserade barnets rädsla från en tid då hon befann sig i en otrygg, hotfull och förödande tillvaro. Det väcker skräcken i henne, att bli lämnad ensam som ett litet barn av just de personer som höll henne fångad i det helvetet hon tvingades leva i.  Jag längtar efter ensamtid, jag mår bra av det och det är skönt. Samtidigt, minut för minut, timme efter timme bryter det ner mig. Börjar känna de dissociativa försvarsmekanismerna från barndomen ta kontroll igen. Men jag väljer att pröva, om och om igen. Jag tror att om jag bara exponerar mig själv för ensamhet tillräckligt länge så skall det sluta att kännas så.

Jag förstod inte att det inte fanns något att komma tillbaka till, en grund trygghet som funnits där men som förstörts av trauma. Det finns ett stort hål i mig, där den grundtryggheten skall finnas. Jag förstår att jag bara retraumatiserar mig själv on jag inte ger mig själv en sluttid för när den ensamheten skall ta slut. Då sparkar barnet undan mig, tar över och alla hennes rädslor och hennes enorma fruktan blir verklighet. Jag förstår att jag måste skapa något nytt, något annat för att ersätta det som inte finns där, jag förstår att det tar tid. Men jag förstår inte hur, inte idag. Längre  fram i behandlingen kanske det klarnar. Men förhållningssättet just nu är att jag aldrig försätter mig i en period av ensamhet utan att veta när den tar slut. Det är också något som jag måste kommunicera till min partner, så hon kan vara en del i den processen. Det är inte något jag önskar, jag hatar verkligen att andra skall påverkas av min brutenhet, men jag inser också att det är det snällaste att göra, mot mig själv och också människor i min omgivning. Att kommunicera, inte alltid bara bita ihop, isolera, säga att allt är bra.

Jag kan också vittna om att det är sant att med tiden så blir inte svackorna lika långa, smärtan är densamma  när något har triggat men jag kommer tillbaka snabbare och snabbare hela tiden.

Jag har också påbörjat behandling med naturmedicin som har fungerat oerhört bra (som jag har fått av kvinnan som genomför min Rosenbehandling). Jag märker verkligen av när jag glömmer att ta dem, det är skönt att ta något som inte är tabletter med alla dess biverkningar.

I KBT är det fortsatt jobb med föreställningar, om skuld, skam, om min resa i sökandet efter kvinnan som är jag. Jag har också en fantastisk läkare som är förstående och lyssnar in vad jag säger.

Tillsist, störst arbete lägger jag just nu på att ifrågasätta katastroftanke och konstant oro (som är en del av GAD som i sin tur är en följd av CPTSD). Det tar mycket kraft, men vinner de tankarna och oron begränsas livet till den grad att jag isolerar mig själv igen. Där vill jag inte hamna, kidnappad av reptilhjärnan åter igen.

Ja just det, skall också tillägga att jag känner att min Sociala Fobi/Agora fobi har avtagit avsevärt. En fin present, trots fortsatt lidande genom allt.

Minnesfragment: Jag är på en nöjespark, är liten, alla andra skrattar och har kul, jag är orolig, har overklighetskänslor och panik. Så är det hela tiden, under flera år, till och från. Ett konstant tillstånd. Till och med i miljöer som upplevs som trygga av andra, jag upplever allt som hotfullt.