Det svarta rummet & Den eviga sommaren

image

När jag mår bra, när jag är centrerad är allting såklart för mig. Könsdysfori kan bekämpas då. När jag känner mig liten, när jag triggas tillbaka till hjälplöshet förvandlas det till självförakt och ändlös skam. CPTSD färgar dysforin till något annat, till bränsle för depression, skräck och osäkerhet.
Jag ser det så klart nu, jag önskar jag förstått det innan. För det har funnits tillfällen då jag tvivlat, varit osäker på mig själv. Jag har inte kopplat att det inte handlar om att jag inte är kvinna, utan emotionella flashbacks som kidnappar hjärnan, främst reptilhjärnan, skapar kaos och obalans mellan sympaticus och para-sympaticus. Hjärnan skjuter vilt åt alla håll, projicerar, kräver något att frukta och tvivla på. Då är det givet att min process genom livet blir det nya den hänger upp sig på. För det är så det blir, när en lär sig bemästra orosområden, så finner alltid katastroftankar nya favoritämnen att hänga upp sig på.

Om jag ser på tiden ur det här perspektivet så kan jag förstå, när jag inte skall lyssna på mina tankar och istället få mig själv tillbaka till stabilitet och kärnan av mig själv. Detta har ju naturligtvis varit omöjligt när jag inte identifierat det som händer mig som emotionella flashbacks, omöjligt när jag inte kunnat kedja förloppen som triggat dem, då jag inte förstått att det är det som det handlar om. Och inte huruvida min identitet är sann för mig. För det är den. Det är bara det att det blir lite mer komplicerat när en kastas tillbaka i trauma om och om igen, en hamnar i ett tillstånd där en var otrygg och rädd. Där växer inget, där blommar inget, där finns inte jag i en sommarklänning, nyplockade blommor i en korg, på en grusväg cyklande till någon röd stuga där jag och min flickvän uppehåller oss någon sommar. Där finns inget hav som slår mot klipporna i ett fyrverkeri av skum och liv, inga fiskmåsar, ingen sommarsol som ger mig märken efter behå band.

Där finns bara svart tjära som rinner ner för väggarna, där finns bara ett skrämt barn i mitten av ett rum, med svartmålade fönster, hon täcks i tjära och förväntas ha en bild av sig själv. Där regnar det inte ens, där är det bara en hetta som plågar henne, när hon täcks av tjära, vingarna för tunga för att lyfta, de liknar mer urvridna handdukar som fastnat. Där finns ingen gråt, bara emotionell avstängdhet och försök att hantera barndomen som är satt på repeat innanför hennes ögonlock.

Jag vet, att den eviga sommaren finns, jag har upplevt den, i tanken, i sinnet, eufori och glädje. Jag når bara inte dit när jag triggas om och om igen.
Men jag tänker att med denna nya insikt så kan jag skilja dem åt, veta vilket jag behöver jobba med och vilket som är sant. När jag gör detta, så lossnar känslorna, jag känner gråten när jag lär mig att inte gå på autopilot in i flashbacks. Inte längre stänger av och vandrar in i hjälplöshet, ångest och panikattacker. Som att far är här nu, som att då är nu. Barnet är alltid med mig, hon är med mig. Jag hjälper henne nu, blir en allierad, älskar henne, krigar för henne. Det är en långsam process, men framsteg görs hela tiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s