Den lilla flickan

image

Jag har sen jag applicerat metoden i The Work kommit närmre det inre barnet, som jag anser är nyckeln till att läka det brutna, det som saknas. Hon skriker och är arg där inne, vill inte släppa in mig. Samtidigt som hon vill att jag skall rädda henne, hålla henne och visa henne att jag inte sviker henne.

Jag börjar förstå att allt jag upplevt att jag haft svårt med, att det egentligen är hon, barnet i mig som behöver stöttning för att byggas upp igen. Ibland, kanske inte så ofta  nu som förr kan hennes känslan av att bli åsidosatt återkomma. Hon reagerar då och tycker att andra får uppmärksamhet som hon inte får. Hon exkluderar snabbt sig själv, tycker synd om sig själv men samtidigt skall ingen se. Jag vet detta, då det oftast är en känsla som kommer när jag är kring andras barn. Det jag frågar mig då är ”Hur gammal är jag just nu”, hon svarar alltid. Men mer tillmötesgående än så är hon inte. När detta händer, så agerar jag inte utifrån det, visst förr har mitt mående påverkats av att hon fått göra det till en sanning. När det händer idag så blir jag glad, för då får jag tag på henne och kan ”prata” med henne och säga till henne att det inte är så. Och att hon har mig i alla fall.  Jag fann detta på en sida, en lång artikel om tekniker för  att läka det inre barnet. Denna förklaring är oerhört bra

”The inner child we need to heal is actually our ”inner children” who have been running our lives because we have been unconsciously reacting to life out of the emotional wounds and attitudes, the old tapes, of our childhoods.”

”Anytime we have a strong emotional reaction to something or someone – when a button is pushed and there is a lot of energy attached, a lot of intensity – that means there is old stuff involved.

It is the inner child who feels panic or terror or rage or hopelessness, not the adult.”

”The one who betrayed us and abandoned and abused us the most was ourselves. That is how the emotional defense system that is Codependence works.

The battle cry of Codependence is ”I’ll show you – I’ll get me.””

Hon litar inte på mig ännu, flickan inne i mig. Jag förstår henne, förstår att hon inte gör det. Jag har varit så jävla elak mot mig själv, tänkt dumma tankar, kallat mig själv för saker, jag har självskadat, jag har tvingat henne att svälta, jag har straffat mig själv och den här lilla flickan som redan fick ta så mycket skit och har vart med om så hemska saker. Hon litar inte på någon, men jag har tålamod. Jag pratar med henne varje dag. Frågar hur hon mår, lyssnar efter vad hon vill och vad hon behöver. När jag gör det så spelar det ingen roll vad den här världen tycker att jag borde, eller hon borde klara av. När jag frågar hur hon mår, så kommer tårar i mina ögon. Sen vänder hon snabbt och sätter armarna i kors med ilsken blick och ansiktet riktad ner i golvet. Men jag har tålamod, hon kommer närmare, vågar mera, även om det är pytte små steg. Hon litar inte på mig, hon litar inte på någon. Men jag försöker att visa henne, visa henne att hon har fel, att jag finns och att alla inte vill henne ont, att världen inte är farlig överallt hela tiden.

Det är en process, som kräver arbete, men det är ert arbete som måste göras. Jag tänker inte överge henne mer, hon behöver mig. Mest av allt behöver jag henne.

Under den senaste KBT sessionen var hon mycket i fokus, den lilla tjejen. Jag märker att hon mår bra av det. Jag mår bra av det. För jag får kontakt med henne igen, hon ser att jag gör något för att befria oss båda, så vi kan gå hand i hand genom detta liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s