Spiller ut mer, för att tömma ett sjunkande skepp som vägrar gå till botten

image

Jag har inte orkat skriva på lång tid, men känner äntligen att jag orkar och klarar av det.

Ibland känns det som att jag förlorar stora mängder med tid, som den tid som varit sen jag sist skrev. Tiden flyter förbi, men jag är upptagen i ett krig som inte syns, i ett krig utan frontlinjer, mot fiender som är skickliga på att hålla sig dolda. Jag har varit under en stor press på senaste tiden, jag förstår, att det är som det skall vara just nu. Jag går igenom en tuff traumabehandling, även om det är den mildaste formen och den längsta, vad jag vet. Så är det en brutal process att väcka det som sen länge varit begravt i en, det finns där för mig att hantera när jag är vaken, det finns där i mina drömmar, det finns där när jag vaknar upp mitt i natten mitt i panikångestattacker, det finns där med mig för att jag skall omvandla det, processerna, bearbeta och hantera det. Ibland känns det lätt och självklart, ibland helt omöjligt. Ibland, beklagligt nog väcker det emotionella flashbacks som skickar det traumatiska till min tid, nu. Från de episoderna kan det ta några dagar innan en får stabilitet igen.

Ensamhet, är min Akilleshäl, jag kan uppleva mig okrossbar i många andra områden, i situationer som förr varit jobbiga (inte alltid men oftare nu än förr). Ensamheten, väcker det traumatiserade barnets rädsla från en tid då hon befann sig i en otrygg, hotfull och förödande tillvaro. Det väcker skräcken i henne, att bli lämnad ensam som ett litet barn av just de personer som höll henne fångad i det helvetet hon tvingades leva i.  Jag längtar efter ensamtid, jag mår bra av det och det är skönt. Samtidigt, minut för minut, timme efter timme bryter det ner mig. Börjar känna de dissociativa försvarsmekanismerna från barndomen ta kontroll igen. Men jag väljer att pröva, om och om igen. Jag tror att om jag bara exponerar mig själv för ensamhet tillräckligt länge så skall det sluta att kännas så.

Jag förstod inte att det inte fanns något att komma tillbaka till, en grund trygghet som funnits där men som förstörts av trauma. Det finns ett stort hål i mig, där den grundtryggheten skall finnas. Jag förstår att jag bara retraumatiserar mig själv on jag inte ger mig själv en sluttid för när den ensamheten skall ta slut. Då sparkar barnet undan mig, tar över och alla hennes rädslor och hennes enorma fruktan blir verklighet. Jag förstår att jag måste skapa något nytt, något annat för att ersätta det som inte finns där, jag förstår att det tar tid. Men jag förstår inte hur, inte idag. Längre  fram i behandlingen kanske det klarnar. Men förhållningssättet just nu är att jag aldrig försätter mig i en period av ensamhet utan att veta när den tar slut. Det är också något som jag måste kommunicera till min partner, så hon kan vara en del i den processen. Det är inte något jag önskar, jag hatar verkligen att andra skall påverkas av min brutenhet, men jag inser också att det är det snällaste att göra, mot mig själv och också människor i min omgivning. Att kommunicera, inte alltid bara bita ihop, isolera, säga att allt är bra.

Jag kan också vittna om att det är sant att med tiden så blir inte svackorna lika långa, smärtan är densamma  när något har triggat men jag kommer tillbaka snabbare och snabbare hela tiden.

Jag har också påbörjat behandling med naturmedicin som har fungerat oerhört bra (som jag har fått av kvinnan som genomför min Rosenbehandling). Jag märker verkligen av när jag glömmer att ta dem, det är skönt att ta något som inte är tabletter med alla dess biverkningar.

I KBT är det fortsatt jobb med föreställningar, om skuld, skam, om min resa i sökandet efter kvinnan som är jag. Jag har också en fantastisk läkare som är förstående och lyssnar in vad jag säger.

Tillsist, störst arbete lägger jag just nu på att ifrågasätta katastroftanke och konstant oro (som är en del av GAD som i sin tur är en följd av CPTSD). Det tar mycket kraft, men vinner de tankarna och oron begränsas livet till den grad att jag isolerar mig själv igen. Där vill jag inte hamna, kidnappad av reptilhjärnan åter igen.

Ja just det, skall också tillägga att jag känner att min Sociala Fobi/Agora fobi har avtagit avsevärt. En fin present, trots fortsatt lidande genom allt.

Minnesfragment: Jag är på en nöjespark, är liten, alla andra skrattar och har kul, jag är orolig, har overklighetskänslor och panik. Så är det hela tiden, under flera år, till och från. Ett konstant tillstånd. Till och med i miljöer som upplevs som trygga av andra, jag upplever allt som hotfullt.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s