Rädslan för ensamhet och övergivenhet i CPTSD/BPD

Victims of abandonment trauma can also have emotional flashbacks that flood us with feelings ranging from mild anxiety to intense panic in response to triggers that we may or may not be conscious of.  Once our abandonment fear is triggered, it can lead to what Daniel Goleman calls emotional hijacking.  During an emotional hijacking, the emotional brain has taken over, leaving its victims feeling a complete loss of control over their own lives, at least momentarily. ‘

 

Concept: Abandoned Person. Close up of an old doll`s face with tear. Spesial grunge-fashioned image with grain

Det här med att ta sig igenom emotionella flashbacks är ett enormt arbete. dag 3 av upplevd övergivenhet så börjar jag återfå normal funktion. Med normal funktion menar jag att ångestnivåerna och känslan av att allt är hotfullt. annorlunda börjar lägga sig. Men jag är helt helt slut efter de här dagarna.
Jag är inte övergiven, det är bara att mitt inre tolkar det som så om min flickvän åker iväg till exempel och är borta ett par dagar. Jag hamnar då på en plats i mig själv som är som platser i min barndom, där jag blev övergiven, försummad och utsatt på många andra vis. Det som händer är att jag då upplever mig själv som helt tom, som att min jagkänsla är bortom räckhåll, för en stund. Då är jag beroende av andra för att kunna trösta mig själv, se efter mig själv. Detta är andra sommaren som jag får hantera dessa upplevelser, det går mycket bättre den här gången än förra sommaren.

Det jag gjorde annorlunda nu var att tala om för mig själv att ”du upplever en emotionell flashback, du reagerar utifrån tidigare trauma”. Den initiala reaktionen höll i sig länge, över ett dygn. Men med tiden och fortsatt arbete med att förklara för mig själv vad jag upplever så börjar det ge sig.
Jag hade massa planer för att träffa människor den här veckan, men jag känner att det inte är något som jag skall hålla på med, speciellt inte efter dagar av lättare dissociation och ångest påslag.

Det finns så mycket jag är rädd för i min ensamhet, irrationell rädsla men ändå blir den sann om den inte ifrågasätts. Tiden är alltid en faktor, erfarenhet måste visa att inget farligt händer, att jag är trygg och säker fast jag är ensam. När jag själv förstått det kan jag åter igen bli mer självgående och känna mig kompetent igen. Innan jag förstått det så faller jag alltid in i frysreaktionen, blir bara tom, passiv och isolerar mig själv.

I övrigt så har det varit påfrestande tider för mig på många andra vis, men det är inget jag vill gå in på här.

Och kanske, är det så att det inte handlar om att återfalla i BPD relaterad oskickligt utan ”bara” om emotionella flashbacks. Oavsett så är det ytterst smärtsamt, hur mycket jag än gör det nödvändiga arbetet. Såren från barndomen läker långsamt, men de gör ont.

Jag är tacksam för insikt, för att jag inte ger upp, för att jag bryter gamla mönster och inte använder mig av dåliga coping mekanismer.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s