Kampen för självständighet

abc3be280f607d5fd89950127be45f60

Vissa morgnar vaknar jag, uppgiven frustrerad. Kanske gör jag det efter att hanterat emotionella flashbacks och återfår stabilitet igen. För en stund är jag inte så ödmjuk, mot mig själv eller andra. Avundas andra människors förutsättningar, är trött på att vara sjukskriven, undrar var allt tog vägen som en en gång hade. Jag vet, att läka trauma är en lång, svårt utdragen process. Ibland kan jag känna att min terapeut tar för lätt på saker. Att jag på egen hand skall ta mig igenom mycket.jag förstår vad jag behöver, men jag kan inte tillgodose mig själv och mina behov på egen hand. Jag behöver en plan, i min vardag till exempel. Men jag är så osäker på hur en vardag skall se ut med rutiner, det har aldrig varit min starka sida. Dissociation och triggas tillbaka i tiden, likgiltighet, depression och panikattacker. Hanteringen av dessa saker har gjort att det är svårt att skapa rutiner.

Det har varit svårare förr, skillnaden idag är att jag är mer självständig, behöver inte andras stöd lika mycket. Kan mycket själv idag, förr kunde jag bara vara rädd, ett skrämt barn som inte kunde hantera de ansvar och krav som ställs på en vuxen människa. Så mycket som skall fungera och hanteras. Samtidigt som en skall hitta balansen mellan det en tror sig klara av och det som retraumatiserar en. Jag klarar av det mesta med stöd och kontakt med mitt kontaktnät, problemet är att jag ofta också isolerar mig själv när jag hamnar i emotionella flashbacks, drabbas också då av det som brukar kallas för ”toxic shame”. Flashbacks, ångest, rädsla, isolering, skam, ingen självkänsla, avsaknad av insikter har hållit en fångad i ett öppet fängelse. För att  leva, det har det inte handlat om,  att vara fri, det har det inte handlat om.

Jag förstod igår att var gång jag upplever oro, rädsla och katastroftankar så är det en varningssignal på samma sätt som känslan av att vara liten och hjälplös är varningssignaler på att en håller på att triggas till flashbacks. Den insikten kommer med kunskap. Jag förstår att jag triggas långt mer än jag förstår. Det handlar inte bara om hjälplöshet, dagar av återhämtning som uppstår i samband med ensamhet. Det handlar också om långt fler mindre subtila emotionella flashbacks, inte bara de stora. När den förståelsen landar så förstår en att en ofta triggas, att ens stabila perioder har varit de perioder då en inte triggas.

Arbetet är tufft, förändringarna, förbättringarna gradvisa och utdragna. Stundtals blir en nedslagen av hur jobbigt det är. Men jag läste utdrag ur Pete Walkers Surviving to Thriving . Där står det skrivet att läkning  är en lång process, två steg fram, ett steg bakåt. Ändlöst sökande efter triggers, sedan avgöra om de går att besegra eller måste undvikas. Jag tror att läkandet hindras av idén att vi skall besegra de miljöer, platser, situationer, saker som triggar en.

Det har varit jobbiga dagar, men jag är förhoppningsfull inför kommande vecka. En kan själv skapa sig stabilitet, trygghet och vardag. En tillvaro fri ifrån oskickliga sätt att hantera. Det är mitt primära mål, att fortsätta att hantera livet, trauma på ett sätt som gynnar mig, som för mig framåt, som är snällt mot mig själv. I dessa tider som värt jobbiga så har jag också tagit paus från Rosenmetoden fram tills dess att min terapeut återkommer från sin semester. Jag behöver ha min terapi parallellt med rosenbehandlingen för att det skall fungera för mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s