CPTSD, no contact och GAD

image

Fortfarande finner jag det besvärligt att släppa ångesten, släppa oro. Det är som om kroppen är inställd på att jag skall hålla andan och plötsligt komma på något hemskt att vara rädd för. Men varje gång jag fryser till sådär, så får jag säga till mig själv att det finns inget, ingen fara. Det hjälper lite grann men inte så mycket jag hade önskat.

För när saker som jag oroat mig för länge har ordnat sig, då uppstår ett tomrum, hjärnan är programmerad på att söka och finna fara, finner den inget så projiceras den här rädslan på vad som helst. Jag har lidit av hälsoångest sen jag var barn, jag antar att det är ett resultat av att uppleva konstant fara på olika vis. Från min far och hans vänner. Aldrig kände jag mig så utsatt som när jag i min säng om kvällarna. I de mörka stunderna föddes min ångest och min hälsoångest.

Så när allt skall vara stilla, lugnt, så fortsätter bara oron ändå, maler dag ut och dag in utan att finna något att fästa sig vid. Då fäster det sig vid allt, allting blir farligt, allting. Hela tiden väntar en stor katastrof, när som helst kommer den slå till. Världen krymper, väggarna målas med bilder jag själv målar upp i mitt inre. När en spenderar dagarna med att vara rädd för allt så blir allting sant. En stänger av, en krymper, fryser till is, rör sig inte, förutom när panikattackerna tvingar en till handling, egentligen till distraktion.

Jag har slagits i det kriget i mitt inre hela mitt liv. Jag borde förstått tidigare att jag skulle jobbat på att omprogrammera det mönstret, men jag förstår också att utan insikten, om orsak verkan så går det inte att laga det som en är blind för.

Jag ger aldrig upp, oavsett hur många triggers, hur många skadade bitar jag en upptäcker. För det är många. Vissa måste jag bygga själv för de fanns aldrig där från början, berövad av vuxenvärlden.

Jag har också fått reda på att en av mina släktingar matat mig minnen och historia som inte stämmer överens med verkligheten från min barndom. Detta i ett försök att skydda sig själv. Vägen är lång, genom läkning.
Den största gåva jag givit mig själv är ”no contact”. Att bryta helt med mina syskon, utöver en som jag har kontakt med. En gång i tiden så sökte jag mig åter igen till dem efter ett långt uppehåll, jag trodde då att vi skulle kunna finnas där för varandra, förlåta, vara någon form av familj och ta oss vidare. Jag ångrar det beslutet idag.
Jag är inte det svarta fåret, jag är den som kom undan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s