Katastroftankar, GAD och ändlös oro

12725061_786175961515243_1803229726_n

GAD, generell ångest diagnos är en fristående diagnos, men omfattas också utav CPTSD. Det är en produkt utav kontinuerligt trauma och det är också en del av de förändringar på hjärnan som inträffar vid trauma, specifikt vid tidiga trauman.
Jag lider av GAD, konstant oro, katastroftankar och sökande efter oro. För av någon anledning måste det finnas något att vara orolig för, något specifikt, sant eller osant spelar ingen roll. Utan något att knyta oron till får en dras med ospecifik oro, ångest som skickar signaler om att det kommer hända något hemskt, det finns något farligt men det går inte att se eller veta vad det är. Då kan det likaväl vara vad som helst, det är dränerande att fungera på det sättet.

Nu är det inte alltid så, men för det mesta är det så. Det är svårt för en att förstå att det är möjligt att existera utan den oron, ångesten. I perioder gör jag försök att få ner de nivåerna, jobbar mycket med mindfulness och ”prata” med ångesten.  Det fungerar ibland, ibland inte. Vissa dagar är det bara att vänta ut det, tillslut släpper det alltid taget, oron går ner, men det är som att min hjärna är programmerad med att konstant söka efter fara, efter hot.

För mig, är det också tydligt att det är det inre barnet som är orolig, rädd, känner sig otrygg, det är det som utlöser GAD symptom. Då behöver jag oftast någon annan och att komma ifrån ett tag, mitt eget hem, alla måsten och alla krav. Tills jag får samla kraft och energi tillbaka.

Minnesfragment: Som barn var jag orolig, rädd, nervös hela tiden. Under ytan. Tillbakadragen, försiktig, alltid vaksam på var människor var någonstans och vilken sinnesstämning de var i. För när som helst kunde vuxna växla från stillsamma till aggressiva, högljudda, farliga.

Specifika minnen att knyta till detta finns inte, inga tydliga, jag kommer inte åt dem, hur mycket jag än försöker. Försvarsmekanismen är för stark, kan inte bryta igenom.
Jag vet bara att det hände, många många gånger, under många år. Jag skulle senare i livet vara med om liknande situationer som befäste upplevelsen av att det alltid finns fara, att det inte finns utrymme för stillhet och lugn.

Som barn formades jag av hemmet, och av orden från vuxna och andra barn. Jag lärde mig att världen är en skrämmande plats som ej bör utforskas, människor är farliga och kapabla till ondska. Till skillnad från de som växer upp med en trygg anknytning i ett tryggt hem och får en god grund att stå på. Deras syn på världen skiljer sig från min.Det betyder inte att jag inte kan förändra det, eller har växlat perspektiven lite grann, för det har jag. Hjulet är trögt, det har rostat fast, men med tiden så sker små små förändringar och det är enorma framsteg, att känna tillit till människor, lita på att de inte vill en illa och faktiskt bli nyfiken på världen. Ibland kan jag känna så, inte alltid. Det är ett pågående arbete att byta perspektiv, finna nya sanningar för att ersätta dem som stoppats i mig av andra. De formade mitt liv, det innebär inte att jag inte kan rasera allt det felaktiga destruktiva och skapa något ljusare, finare och bättre.

Det tar tid, men jag kan bara ta en dag i taget, och se de små stegen, de små framstegen som i slutändan skapar hela bilden, av återhämtning. Från trauma.

wpid-1801337_774078249271349_1991043481_o

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s