Förlorad tid, dissociation och tankar

image

Åren går, terapiformerna byter av varandra, olika former av verktyg och strategier utformas, för vidareutveckling, för helande, för befrielse. Ibland funderar jag på om jag inte bara skall acceptera, nöja mig med så långt jag kommit och bara ”Ja, det här räcker, detta är bra nog”. Problemet är att jag tror att jag springer ännu, att behandlingen blir en fortsatt flykt istället för acceptans. Missförstå mig inte, att gå in i traumabehandling är att kliva rakt in i det förflutna och att i det försöka finna acceptans och förståelse. Men hela tiden, hela tiden förväntar jag mg mirakel, en mirakulös befrielse från det som inte går att bli fri ifrån.

CPTSD går att behandla, jag antar att en blir fri, jag vet inte för jag har inte tagit mig hela vägen igenom. Inte ännu, jag är på väg. Det är tufft, det är omtumlande och det är ensamt. För det är jag själv som skall ta mig igenom det här. Människor finns som stöttar mig, men i slutändan är det bara jag som skall kliva ner i den mörka källaren och möta det som finns där nere.

Den senaste tiden har jag känt frustration, över att åren går, i mig själv, trots så mycket terapi är det mycket svårigheter som består även om det har blivit bättre. En är framgångsrik och lyckas med många saker, i det som den här världen tycker är viktigt och fantastiskt, ja jag har lyckats med mycket och har blivit duktig på att leva. Trots det, fortfarande så mycket i mig som är brutet. Jag antar att även denna period av frustration har sin funktion.

Är för tillfället också oerhört trött på den konstanta oron, reptilhjärnan som hela tiden söker efter fara. När jobbiga saker som en faktiskt kan oroa sig för ordnar sig, så finns det aldrig tid för att slappna av och andas ut. Sökandet efter nästa orosmoment, katastroftanke börjar genast och det krävs enorma insatser för att motverka det. Vissa dagar går det bättre än andra, vissa dagar blir till veckor av oro istället. Även om jag förstår att min hjärna är programmerad att tänka såhär, för att det en gång i tiden hade en funktion, i hemmet som barn och i skolan, även om jag förstår så hjälper det inte. Det räcker inte att bara förstå det, det krävs handling, det krävs arbete, det krävs att en jobbar med sig själv, något som kan vara komplicerat. Orken kan saknas, motivation pga självkänsla kan saknas eller så kan det handla om perioder då negativa tankemönster har fått fäste. Alla dessa ting är inte konstanta, dessa tillstånd, inte längre. Vilket gör att jag klarar mig ifrån att använda ångestdämpande eller ssri preparat (anti deppresiva).

Jag vill gärna inte använda något utav dem och i min traumabehandling såväl som i Rosenmetoden så vill de helst att jag inte tar något alls. Jag har ångestdämpande mediciner hemma utifall att jag behöver dem, men jag har inte hittills tagit dem.

Ibland förstörs mina dagar av drömmar, förutsättningarna de dagarna blir sämre om jag vaknar på morgonen med enormt känslo påslag. Visst, jag klarar av alla måsten, men det tär på en.

En annan faktor för att uppleva att tiden faller ifrån en är dissociation och emotionella flashbacks. OBS, innan någon drar några slutsatser utifrån andra saker ni vet om mig så är detta faktum ingenting som har med andra delar av mig att göra, det finns inga alternativa förklaringsmodeller här då jag behandlats i stor utsträckning. Jag ville bara tillägga detta då det är ytterst smärtsamt för mig att försvara mig som person och förklara självklara saker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s