Skam, sommaren och att våga prata om det som gör ont

4b60ed7486eb21ea6f9307aafef96a40

Några inlägg in i bloggen så rörs det upp känslor i en, motstånd mot att gå emot impulsen att lägga locket på, att fortsätta vara tyst. Skammen, skammen gör sig påmind. Så många år en spenderat med att skämmas över saker en vart utsatt för. Så många år som en bra ryckt på axlarna åt allt och tyckt att en inte skall gnälla, rycka upp sig, klara allt, orka allt.
Någonting lär oss att tänka så, när vuxna inte låter en känna något, svaret på all form av lidande och känslouttryck var ”Det går över, ryck upp dig”.  Oavsett hur kraftiga reaktioner en hade på ännu värre saker.

Ett av de största jag får jobba med idag är min självkänsla, den är slagen och sargad sen år tillbaka. Där de andra slutade, där fortsatte jag, att slå ner på mig själv. Detta resulterar ofta i att jag inte vill be om hjälp, inte vill sträcka ut handen, inte medge när jag är trött och inte vara andra till last. Svårt att ta emot hjälp, svårt att tro att jag på något vis förtjänar en plats i rummen. Vart jag än är.
Nu var det mycket värre förr, när jag inte jobbade med mig själv och gör det viktiga arbetet med att möta tankarna om mig själv, vrida och vända på perspektiven. Fråga mig själv ”hur mycket sanning ligger det i dessa nedslående tankar”.

Att försonas med det inre barnet har tagit tid, det har krävts mycket jobb men jag är närmre nu än jag någonsin varit. Det är det där barnet som tycker att hon inte är värd något, som isolerar sig, som vänder världen ryggen. Jag har insett att det är så det fungerar. Men jag kan idag vara den förälder till henne som inte mina egna föräldrar var. Att vara en trygg vuxen till barnet i en själv med anknytningsproblematik, misstro och fruktansvärd självkänsla. Det går framåt, men det går långsamt.

Många situationer triggar ofta känslomässiga flashbacks, men jag är medveten om det idag och kan börja inleda detektivarbete när det sker, jag blir intresserad av reaktionen, var den kommer ifrån. Är jag medveten så kan jag hantera det annorlunda, jag kan med tiden förändra reaktionen och kanske blir den inte så kraftig som förr.
Jag kanske borde skrivit många saker triggar, för så är det. Viss musik, vissa sorters barnprogram (inget specifikt, en viss typ), vissa sorters träd och hör och sommaren. Sommaren är en av de svåraste årstiderna för mig, då är det mycket ångest, mycket oro och mycket jobbiga jobbiga känslor, ej knutna till något minne pga blackout (försvarsmekanism för att skydda individen vid pågående trauma men också för att skydda individen i efterhand). Som jag tidigare nämnt så kommer fler minnen tillbaka ju mer jag jobbar med mig själv och vågar se på det som gör ont.

De minnesfragment jag har av saker som hände under sommaren:
Jag sitter i en skrotad bil, sätet är sönder och det kliar i mina knäveck. BIlen är oerhört varm, men det känns tryggt där inne. Jag hittar min far i skogen, mina kompisar och jag är ute och cyklar, där ligger han utslagen med sina kompisar, lika fulla som han. Den där eftermiddagen, kvällen då jag blev lämnad ensam (se tidigare inlägg).
När min mor bor med mig själv när jag är 12 och lämnar mig ensam på kvällen in på natten flera gånger. Jag gör sönder min radio och lägger en av högtalarna under kudden och lyssnar på Sveriges Radio. Jag vill bara höra att någon annan vuxen är vaken någonstans, medan jag ligger i mörkret och tar mig igenom panikångest.
På sommaren försöker jag sova över hos någon kompis, jag är orolig, nervös, känner mig otrygg, kissar ner mig och kan inte sova.
En eftermiddag sparkas rutan vid dörren sönder av någon av min fars kompisar. Om sommaren, var de alltid som fullast. Varje kväll är jag rädd, rädd att de skall komma in. En av gångerna gör de det. Vad som händer, kan jag inte minnas. Antingen hände något eller så hände inget. Jag vet inte.

Dessa minnen kanske kan verka harmlösa i sig, men knutna till den situation jag ständigt befann mig i är de alla för jävliga. Samt, sommaren är jobbig, för allt det jag ej minns. Med tiden kommer det såklart att förändras. Så länge en fortsätter att jobba med sig själv och det som gör ont.

Jag vågar se idag, jag vågar skriva detta idag, allt det som jag aldrig vågat se, vågat prata om såhär öppet. Min befrielse kräver det.

E

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s