Manipulering

Problemet med psykisk misshandel är att den som befinner sig i emotionellt våld sällan ser det. Personen har blivit hjärntvättad och tror att han eller hon överreagerar eller har vanföreställningar. Därför kan psykisk misshandel pågå år efter år.

Manipulation är en form av psykisk misshandel där den som misshandlar får dig att se världen så som han eller hon vill att du ska se världen

Källa: Posttraumatisk stress – Manipulering och normalisering

watermark_web_1

I tidigare inlägg gick jag in lite på att hjärntvättas som offer och jag tänkte ta upp det lite mer nu. Denna form av misshandel pågick hemma såväl som i skolan. Systematiskt, under flera år.

I hemmet så var det aldrig så som jag upplevde det, min tolkning av sanningen bekräftades aldrig och den ifrågasattes med. Med tiden så skulle jag komma att förlora tron på min egen förmåga att avgöra hur saker egentligen låg till.
Mina egna känslor, rädsla som jag upplevde kvävdes från alla håll, tidigt. Andra känslor än skratt fick inte uttryckas, av någon annan än de vuxna. Det fanns ingen att egentligen trösta och lugna mig som barn, jag sattes åt sidan, att själv hantera mycket i mitt eget rum, när det var högljutt utanför.

Minnesfragment #2:
Min pappa är satt att passa mig, hans kompis som jag är rädd för kommer hem till oss. De sitter i köket, en sommareftermiddag. Jag är nog 6 år. Han frågar om de får gå iväg en liten och lämna mig ensam där. Jag är sedan tidigare i ett beredskapsläge, trauma. Till en början finns en vädjan, att de inte skall gå. Trots att jag är rädd för honom, trots att jag är skadad av hans destruktivitet vill jag inte att han går. Jag vill inte vara ensam. Skräckslagen för ensamhet.

De erbjuder mig 100 kronor för att de skall få gå. Något händer i det ögonblicket, som att jag blir vuxen, som att hela barndomen dör i det ögonblicket, helt och hållet. Som att jag puttar in barnet i en garderob och säger ”Du stannar här och kommer fan inte ut mer, du kan inte hantera detta” och slänger igen dörren. Jag vet inte varför men jag säger ”Klart ni kan gå, jag klarar mig själv”, nervöst, skämtsamt, livrädd. De lovar att komma tillbaka, bara en öl säger de. De kommer aldrig tillbaka. Eftermiddag blir kväll, det jag skulle beskriva som min första panikångestattack inträffar. Jag springer till änden av gården och till lägenheten, fram och tillbaka. Ingen kommer, jag är lämnad. Själv. Sent på kvällen, nära natt,  tar en granne in mig till henne, jag får sova där.
Dagen därpå berättar jag detta för mor, hon ignorerar det jag säger. Annan släkting uttrycker ”Fan vad dum du är, du skulle tagit pengarna”.

Min upplevelse av det inträffade bagatelliseras, jag överreagerar, det var inte så farligt. Jag får inte känna, jag får inte se min egen sanning, bara den som appliceras av andra.

Minnesfragment #3

depressed-little-girl

Någon gång, under den långa period då de var på mig, så slår de mig på mina överarmar tills de domnar, detta sker ofta. Jag får stora blåmärken, som de ser till alltid är där. De kallar mig saker, som rovdjur jagar de ner mig, jag är inte ett svårt offer för dem. Alltid under indirekt hot säger de ”Du fattar väl att vi bara skämtar med dig eller hur? Det är ju bara på skoj? Eller hur?” Jag är förkrossad och skrattar och säger ”Ja, jag vet”. I andra sammanhang där andra är med säger de ”Ja, (mitt namn) är våran kompis, eller hur”.
Jag nickar och säger ja. De slår mig i duschrummen. Jag säger inget, för jag överreagerar bara. Min verklighet har alternerats av andra. I skolan såväl som hemma. Jag är överkänslig. Skall inte visa något.

I skolan handlade det aldrig om att jag inte fick gråta, det var bara det att de retade mig så mycket för att jag grät att jag slutade. De känslor som kom var bara ångest, panik och konstant oro.

Dessa två fragment är exempel på hur andra manipulerade mig i sin misshandel av mig. Tidigt.

Jag kan skriva om dessa saker idag då jag jobbat med mig själv så mycket att det inte längre är något jag skäms för. För det är skammen i det, jag lärde mig själv att det var mitt fel. Att jag var allt de sade jag var. I hemmet lärde jag mig att jag inte var någonting, i skolan att jag var ful, fet och äcklig. Dessa saker gjorde att jag internaliserade allt som de sade och fick mig att under många år efteråt fortsätta att säga de där sakerna till mig själv.

När en tagit sig ifrån de sammanhangen där en vart utsatt så fortsätter en att låta skivan gå.

Oförmågan att känna känslor och släppa fram dem fullt ut är ett stort problem vid CPTSD: Men med traumabehandling och ihärdigt arbete så blir det bättre.

E

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s