Minnesfragment #1 och triggers vid CPTSD

333effd1f368098d6f4b63c9cc7fbd38

Minnesfragment: Jag rycks ur min sömn, hur många nätter i rad minns jag inte. Min mamma flyr iväg med mig, jag är barfota, i pyjamas. Jag är 5 år, jag är 6 år, jag är 7 år. Tror jag. Jag vet inte. Kan inte minnas. Jag rycks ur min sömn, så många gånger att jag inte längre upplever en enda känsla då det sker de sista gångerna.
Det blir normalt, jag stänger kanske av, minns inte. Förstår inte mekanismerna i mig själv, som försöker skydda mig själv. Jag känner inget alls, får inga förklaringar, känner inte längre hotbilden, känner inget. Hotet, vet jag inte vad det är, men när hon springer ut, sitter han alltid i köket som hon måste förbi med mig. Det skriks, han hotar, han skriker. Att han skall döda mig. Jag stänger av. På ytan så verkade jag säkert normal, försökte alltid att vara duktig, glad. Men inuti var jag bruten, skadan, revan hade redan öppnats och slets upp mer och mer efter var gång jag upplevde traumatiska incidenter. Ett så litet barn skall inte brytas ner så tidigt, så fort.

Lider en utav CPTSD fortsätter en att retraumatiseras om och om igen under livets gång. Allting som påminner om något reproducerar traumatiseringen. Detta kan jag förstå utifrån att titta tillbaka och inse att jag levde i ett konstant traumatillstånd under stora delar av mitt, liv, än idag. Nya miljöer som är okända för mig, situationer, dofter, ljud, musik, vad någon säger och hur någon säger det, allt kan vara triggers och jag vet aldrig innan vad som utlöser flashbacks.

Vid PTSD får en oftast bilder kopplad till flashbacks, vid CPTSD har traumat pågått så länge att hjärnan hos patienter med detta utvecklar så kallad ”Blackout”. Även personer med PTSD har detta. Jag har under större delen av mitt liv haft minneslucka från 0-12 år. Än idag sipprar bara fragment igenom, det blir värre med traumabehandlingen, eller bättre beroende på vilken dag du frågar mig.

Jag får emotionella flashbacks, utan bilder, utan minnen. Jag reagerar med dissociation, panikångest och en enorm rädsla. Det kan vara en doft, det kan vara, i princip vad som helst som i någon form fanns kring mig de där första 12 åren. Då kan en börja förstå hur förlamande det är att existera i ett sådant tillstånd. Att aldrig veta vad eller vem som triggar en emotionell flashback.

Jag hanterar det genom att isolera mig, under filt och distrahera (med serier som jag redan sett). Detta är inte ett jättebra sätt och inte heller ett destruktivt sätt. Med tiden, kommer jag att få bättre verktyg att hantera det, det är jag övertygad om.

once_again_my_wings_have_been_by_migart

Det är svårt, det är svårt att skriva om, medge alla dessa saker då impulsen att lägga locket på är stor, att rycka upp sig och inte vara så jävla känslig, för det är det de lärt mig. Hemma såväl som i skolan. Jag har hjärntvättats till att det inte är så farligt, att det bara var på skoj, att jag inte skall uttrycka något alls. Det är något jag kommer in på lite mer i senare inlägg, det är för omfattande att få plats med i detta inlägg.

Än idag kan jag inte sova med lampan släckt, utan ljud på av något slag och spikmatta. Det är som att jag behöver stimulera alla sinnen för att kunna somna. Inte alltid, men oftast. För att kvällar, nätter, förknippas med skräck.

Det var detta jag klarar av att dela idag.

Ta hand om er.

E

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s