Trauma bygger burar

abc3be280f607d5fd89950127be45f60

Det känns som att det tog mig ett helt liv, decennier att komma till den punkt i mitt liv då jag kunde klara av att börja bearbeta trauma, på riktigt. Jag sprang, jag sprang länge, länge. Jag stängde av, kände ingenting, skrattade nervöst när gråten tryckte på, spände hela min kropp för att aldrig visa någonting. Hålla den perfekta fasaden uppe.

När traumabehandling lite försiktigt påbörjats, kom belöningen snabbt, jag kunde gråta, inte så mycket som jag önskar men tillräckligt mycket för att jag skall kunna vara tacksam för det.

Jag växte upp i ett hem med alkoholism, narcissism och dödshot. Det var mycket jag såg som barn som barn inte skall se, det var mycket som borde ha hänt men som aldrig hände. Istället så lades grunden för en oerhört trasig människa. Missförstå mig inte, jag tror inte någon är trasig bortom räddning, men jag bekräftar och ser allt som är brutet i mig.
Ångestdebut tidigt, dissociativa symptom tidigt, traumat var konstant. Symptom på CPTSD fanns redan tidigt, men det var inget som fångades upp någonsin.

Istället fick jag tillslut diagnosen Borderline, de försökte att behandla mig med mediciner, men det slutade alltid i katastrofer.
För några månader sedan så visade en kompis till mig kriterierna för en ganska ny diagnos som troligtvis kommer med i DSM inom en snar framtid, CPTSD (Komplex Traumatisering). Alla bitarna föll på plats, därefter kunde jag på riktigt börja förstå mig själv. Jag jobbar fortfarande på att förstå och acceptera i den grad som en faktiskt är trasig, för sedan jag vart barn har jag lärt mig att alltid hålla allt inne, stå upp, trots att fötterna blöder, aldrig säga något, aldrig låtsas om att en mår dåligt. Mina föräldrar tog mig aldrig till någon psykiatri, jag offrades, för ingenting egentligen. Socialtjänsten var inblandad men fasaden som upprättades höll, även för deras undersökningar.

Kanske går jag in mer på barndomstrauman i denna blogg eller inte. Det får vi se. Men jag tänker berätta min historia, så som den är. Jag har försökt tidigare, men då har människor tystat mig med sin ilska. För familjer som växer upp i den dysfunktionen, de barnen får olika roller, det gyllene barnet, syndabocken, det förlorade barnet osv. Det de alla har gemensamt är att de alla rycker på axlarna åt barndomen, förnekar dess katastrofala påverkan på ens liv.
Om en utav dem börjar säga ”Jag råkade ut för det här och det här” så möts en av ”Nej så var det inte”. Ja, för Gaslighting har format hela syskonskaran.

Jag har haft bloggar innan, de har mest varit upprätthållande utav dåligt mående, det fanns aldrig någon tro på att jag skulle bli bättre, att livet var värt att kämpa för. Att jag var värd att bli hel, och läka.

Denna blogg är tänkt att skildra återhämtning, läkning från CPTSD, utmattning och ångestsjukdomar som har kontinuerligt trauma som utgångspunkt, obehandlad, ända fram till nu och hur det har påverkat mitt liv i andra avseenden.

Komplex traumatisering bygger burar, jag kunde röra mig i olika burar, men alltid inlåst.
I en verklighet skapad av de personer som skulle se till att en var skyddad och älskad.

Jag behöver skriva under processen, kanske finns det också någon som har behov av att läsa.

E

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s